Sevilla - passionerat andalusiskt

Vill du lära känna Sevillas historia kan du blunda och dra handen längs med husväggarna.
Du kommer känna strävheten i stenblocken i de gotiska, myndiga byggnaderna övergå i glättig, sval morisk mosaik. Du kan se stadens årsringar i arkitekturen som byggts på i olika stilar genom århundraden. Romare, vandaler, goter och morer, som gav staden gatubelysning, bevattning och ett modernt räknesätt, har härskat över Andalusien innan återerövringen skedde på 1400-talet. I kyrkor och katedraler kan du känna hur tunga ryttarstövlar från de olika härskande arméerna nött ned stigar i stengolven.

Floden, Guadalquivir, är allt. Den börjar i Morenabergen och forsar ned för branterna till slätten där tempot blir makligare och flödet bredare. Utan floden skulle Spaniens varmaste region vara en öken, nu lyser den av citrusblommor, mandel och oliver och doftar av rosmarin. Morenabergens djurliv är ett av Europas rikaste med olika ugglor, hackspettar, mufflonfår, kronhjortar och ibexgetter. Att vandra i bergen är en närmast överjordisk upplevelse, där man rör sig mellan olika naturtyper och klimatzoner på en eftermiddag.

Guadalquivir skär som en kniv genom Sevilla och delar upp staden i två delar. Östra delen, för de som har ägt, styrt och förvaltat, och västra delen, för de som har arbetat i jordbruket och fabrikerna. Vi börjar på västra sidan, i arbetarstadsdelen Triana. Trots att det bara är floden som skiljer delarna av staden åt är skillnaden stor. En trianare kallar den östra sidan för Sevilla, som om hans stadsdel inte riktigt tillhör staden.

För de fattiga som ville bort från smutsen och det ibland miserabla livet fanns egentligen bara två vägar ut. Flamencon och tjurfäktningen. Liksom boxningen bland USA:s fattiga blev tjurfäktningen en möjlighet för vältränade unga män med fysiskt mod. En bra tjurfäktare hyllades, och hyllas fortfarande, som rockstjärnor i Andalusien. Det har också alltid funnits stora pengar under den hårda, farliga och korta karriären. Intresset för tjurfäktning har svalnat under åren men i Andalusien är det fortfarande populärt.
Flamencon uppfanns i Triana. Flamencon är bättre och större i Triana och Sevilla än någon annanstans. Ska du lyckas så kan du inte bara vara en bra sångerska, du måste vara bäst. Du måste dansa bättre än alla andra i stenhård konkurrens. I övriga Andalusien kan du komma undan med att vara bäst i stan på gitarr, i Sevilla måste du vara bäst i världen.
 

Mest känd inom flamencon är kanske Isabel Pantoja. En enastående sångerska som gifte sig med en hyllad tjurfäktare som dog efter bara knappt ett års äktenskap. Dessutom dog han, romantiskt nog, på arenan. Hon kallades under åratal för ’hela Spaniens änka’ och är inget mindre än en gudinna inom flamencon. Hennes divalater är lika legendariska som hennes röst. Flamencobarerna kommer vi garanterat att besöka senare i kväll, de är svåra att missa i Sevilla. Men nu vill vi äta, vi vill prova på det verkliga, ursprungliga sevillanska köket.

Precis som överallt i världen är husmanskosten och det traditionella bäst bland de fattiga. De som inte haft råd att slarva och varit tvungna att välja noga bland råvarorna. Det är därför vi är här i La Pantojas stadsdel. Vi går till saluhallen, El Mercado de Triana, det bästa stället i stan för att prova på det andalusiska köket. Så här vid lunchtid är kommersen i full gång. Trianas mödrar och farmödrar granskar grönsakerna och fisken och frodiga handlare bär ut jamón jabugo, utan tvekan världens bästa skinka. Den kommer från grisar som är för värdefulla för att låsas in i trånga bås. De strövar fritt i eklundar i Andalusien och det är ekollonen som ger skinkan den eleganta, nötiga smaken. Grisarna är hela Spaniens stolthet och de vårdas som småbarn.
Vid borden på de pyttesmå barerna i saluhallen sitter kompisar och familjer och förser sig med friterade småfiskar, lufttorkade korvar och kroketter som ägarinnan serverar med kärv artighet.  Vi kommer för sent för att få ett bord så vi ställer oss i baren. Pekar på olika tapas vi vill ha och sköljer ned dem med sherry som passar så bra till Andalusiens smaker. Olivoljan hälls generöst över brödet som serveras till gazpachon. På vår bar är olivoljeflaskorna ständigt inom räckhåll. Andalusien är världens största olivoljeproducent och frågar du andalusierna har de världens bästa olivolja.

Vinskvättar skvimpar ur glasen och landar på pappersdukarna. De första vinodlarna i Andalusien var greker, med en annan vinodlingsteknik än romarna som planterade vin i norr. De hårt tuktade, militäriska raderna av vinrankor hör inte till sherrytraditionen. Här tillåts vinrankorna bli som stora träd och sherryn lagras i ett komplicerat system kallat ’solera’, där årgångar blandas och vinet mognar under processen.

Vi vill inte se staden från en taxi. Avstånden är inte större än att vi kan promenera. Nu är vi redo att ta oss an den magnifika, ståtliga, nästan pösigt självgoda östra sidan. Vi går över bron ’Puente de Isabel II’, som ingen någonsin kallar något annat än Trianabron, en valvbro i sten och gjutjärn som stod färdig 1852. Nu följer vi strandpromenaden på östra sidan. På kajen sitter sevillabor och fiskar i den majestätiska floden befolkad av kajaker, lastpråmar och en och annan ’barcaza’, den traditionella flodbåten.
Nu viker vi av och slingrar oss in i staden. På vänster sida har vi tjurfäktningsarenan, likt en gräddtårta i rött, vitt och guld som klippt ur tjuren Ferdinand. Vi nöjer oss med utsidan, vi har plötsligt fått ett mål. Den lilla stadsdelen Barrio de Santa Cruz. En färgglad labyrint av låga hus, små torg och stenlagda gator. Små uråldriga barer och butiker som säljer den speciella andalusiska keramiken varvas med lundar med citrusträd som ger en nästan bedövande doft om våren. Stadsdelen är känd sen romartiden, senare blev det den judiska stadsdelen och kyrkan Santa Cruz var från början en synagoga. År 1492 fick judarna valet att konvertera, vilket skulle bevisas genom att sitta på torget och äta fläskkött, eller fly från Spanien. Nu är Barrio Santa Cruz en av Spaniens märkligaste, äldsta och mysigaste stadsdelar.
 

Efter ett par timmar i barrio de Santa Cruz går vi till Plaza Virgen de los Reyes, precis på gränsen till våra favoritkvarter och mitt emot katedralen. Vi sätter oss på en trottoarservering och beställer in lite bläckfisk, pata negra-skinka och varsin iskall öl. Det 96 meter höga klocktornet La Giralda skuggar oss lite så här dags. Vi ser foten med romerska inskriptioner. De moriska erövrarna byggde till dryga femtio meter ovanpå de romerska fundamenten, sen följer ett kristet kyrktorn i renässansstil som smälter ihop perfekt med den arabiska minareten. Bakom ser vi den fästningslika, gotiska katedralen.
Vi tar en klunk öl och räknar årsringarna i Sevillas historia.

Välkomna till Sevilla!